Om Månsbo
Kloratfabriken (1893–1981)
Månsbo omnämns första gången år 1616. 1685 fanns här en kvarn. En smedja tillhörande Bjurfors bruk anlades på platsen år 1855. Denna verksamhet kom senare att utvidgas för att omfatta två härdar, två vällugnar och tre stångjärnshammare. År 1878 såldes Bjurfors bruk med tillhörande egendomar till Svanå Bruks AB. Det nya bolaget hade inget intresse att upprätthålla smidet i Månsbo, varför det nedlades och anläggningarna fick förfalla. Den kvarn som även fanns där hölls däremot i gång så länge bolaget ägde Månsbo.
Svanå Bruk sålde Månsbo år 1893 till Stockholms Superfosfat Fabriks AB för en köpesumma av 130 000 kronor. Därmed inleddes en ny epok i områdets historia. Stockholms Superfosfat Fabrik hade nämligen under 1892 startat en försöksproduktion av kaliumklorat – en viktig beståndsdel i säkerhetständstickan – vid den egna fabriken vid Gäddviken utanför Stockholm, och köpte nu Månsbo för att där uppföra en helt ny sådan anläggning. Under 1893 påbörjades byggandet av en kloratfabrik och en kraftstation. Kraftstationen kom att bli landets största med 17 turbiner, och kloratfabriken – som togs i drift den 21 maj 1894 – var den andra i världen som tillverkade klorat på elektrolytisk väg. Den första fabriken låg i Vallorbe i Schweiz och byggdes 1891. I samband med kraftstationsbygget revs Månsbo kvarn.
Fabriken byggdes under 1890-talet ut och förbättrades, bland annat efter en brand. En fabrik för tillverkning av kalciumkarbid tillkom 1899. Skador uppkom redan tidigt på växtligheten runt fabriken. Vid laboratoriet utvecklades flera produktförbättringar, exempelvis det perklorat-baserade sprängämnet Carlsonit. Efter första världskrigets slut drabbades Stockholms Superfosfat Fabrik av svåra ekonomiska motgångar, och i Månsbo stoppades fabriken i mars 1921. Efter diverse turer såldes fabriken 1925 till Svenska Tändsticks AB, genom dotterbolaget Alby Nya Kloratfabriksaktiebolag, för en summa av 3,9 miljoner kronor. En ny kraftstation byggdes 1929–1931, parallellt med en utbyggnad av fabriken. En fosforfabrik tillkom 1955.
På 1970-talet var de gamla lokalerna nedslitna och omoderna, och kloratproduktionen vid Månsbo upphörde 1974. Under 1975 revs byggnaderna. Fosforfabriken höll ut något längre – den stängde 1981.
Aluminiumfabriken (1934–1991)
1929 igångsatte ägaren till Månsbo kloratfabrik, Alby Nya Kloratfabriks AB, en utbyggnad av kraftstationen vid Månsbo. När Kreugerkraschen kom 1932 tvingades bolaget ändra sina planer och hitta avsättning för den lediga vattenkraften som blivit överflödig. Ett avtal slöts 1933 med Norsk Aluminium Company A/S (NACO), som ville starta aluminiumtillverkning i Sverige med norsk råvara (aluminiumoxid). Ett nytt bolag bildades samtidigt, AB Svenska Aluminiumkompaniet (SAKO), för driften av fabriken som stod färdig 1934 – Sveriges första aluminiumfabrik, och mycket modern för sin tid.
Redan i mitten av 1940-talet hade fabriken kommit på efterkälken – det var svårt att konkurrera med produktion utomlands då det svenska produktionspriset låg kring 3,15 kronor per kilo, medan importen låg på 1,50. Det var dock viktigt ur statens perspektiv att ha en inhemsk aluminiumproduktion, och 1949 blev Svenska Metallverken majoritetsägare i AB Svenska Aluminiumkompaniet. Fabriken fortsatte trots förbättringar att vara konkurrensmässigt svag, och var i slutet av 1950-talet en av världens minsta aluminiumfabriker med dålig lönsamhet.
Efter att Svenska Metallverken 1961 blivit ensam ägare beslutades det att bygga om Månsboverket till ett omsmältverk för aluminium. Detta skedde 1963, och ombyggnaden blev en lyckad satsning. 1969 – samma år som Svenska Metallverken köptes upp av Gränges – arbetade omkring 100 personer vid fabriken. Utbyggnader fortsatte fram till slutet av 1970-talet. Under 1980-talet bytte fabriken ägare ett antal gånger innan den till sist lades ned 1991. Årsproduktionen var då drygt 16 000 ton.
Månsbo idag
Av den industri som byggdes upp på vattenkraften i Storforsen finns idag ingenting kvar närmast älven. Kraftverket från 1931 var den sista byggnaden på platsen, och det revs 2005. Strax ovanför ligger dock aluminiumfabriken kvar i relativt intakt skick och hyser idag diverse firmor. Även fosforfabriken, som ligger längre från älven, finns kvar. Utöver det finns ett stort antal arbetar- och tjänstemannabostäder bevarade – liksom tjänstemannamässen, disponentvillan och järnvägsstationen. Stora delar av området är dock starkt förorenat av avfall från de båda industriverksamheterna.